FI tydliggör tillståndsplikten för emissionsgarantier
Den 26 juni 2026 publicerade Finansinspektionen ett rättsligt ställningstagande om tillståndsplikt vid garantigivning, vilket gav ett efterlängtat besked för aktörer på den svenska kapitalmarknaden. Ställningstagandet kommer i kölvattnet av den nya lagen om straff för olovlig finansiell verksamhet, som trädde i kraft den 1 mars 2026 och medfört skärpta konsekvenser av att bedriva tillstånds- eller registreringspliktig verksamhet utan erforderligt tillstånd eller registrering.
Lagen ändrar inte vilka verksamheter som är tillstånds- eller registreringspliktiga, men den har gjort gränsdragningen mer betydelsefull i praktiken. Det har särskilt aktualiserat frågan om hur emissionsgarantier, som sedan länge är vanligt förekommande i nyemissioner, ska bedömas ur ett tillståndsperspektiv. Genom den nya vägledningen klargör Finansinspektionen att den avgörande frågan är vem som lämnar garantiåtagandet gentemot emittenten.
Den 1 mars 2026 trädde lagen (2026:56) om straff för olovlig finansiell verksamhet i kraft. Därmed blev det straffbart att med uppsåt eller av grov oaktsamhet bedriva tillstånds- eller registreringspliktig finansiell verksamhet utan erforderligt tillstånd eller registrering. Den nya strafflagen har synliggjort tidigare gråzoner på finansmarknaden och gjort att upplägg i gränslandet mellan tillåtet och otillåtet blivit betydligt mindre attraktiva. Emissionsgarantier är ett tydligt exempel.
Företrädesemissioner är en kapitalanskaffningsmetod, där företag erbjuder befintliga aktieägare att teckna nya aktier med företrädesrätt. Det är inte alltid som befintliga investerare har möjlighet eller vilja att tillskjuta tillräckligt mycket kapital för att emissionen ska bli fulltecknad. För att öka förutsägbarheten i kapitalanskaffningen kan därför en eller flera parter åta sig att teckna de aktier som eventuellt blir över efter emissionens teckningsperiod, vanligtvis mot en ersättning. Ett garantiåtagande säkerställer på så sätt att det emitterande bolaget, emittenten, får in kapital även om aktieägarna inte deltar i emissionen fullt ut. Emissionsgarantier har därför under lång tid varit ett vanligt inslag i företrädesemissioner, särskilt i små- och medelstora bolag där de kan vara viktiga för att emissionen ska kunna genomföras.
Att vara garant i en företrädesemission kan i vissa situationer kräva tillstånd för att bedriva värdepappersrörelse enligt lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. Garantigivning avseende finansiella instrument är en investeringstjänst som kan utgöra värdepappersrörelse. Tillstånd krävs om värdepappersrörelsen bedrivs yrkesmässigt. Trots detta har garantigivning i praktiken inte alltid skett inom ramen för tillståndspliktig verksamhet, utan i strukturer som länge befunnit sig i en rättslig gråzon. Den nya strafflagen innebär nya risker med sådana strukturer, och marknaden har uttryckt önskemål om vägledning.
Tidigare under våren bjöd Finansinspektionen in till rundabordssamtal där marknadens aktörer fick diskutera vilka följder den nya strafflagen har fått för emissionsgarantier. Av Finansinspektionens sammanfattning framgår bland annat att avsaknaden av vägledning hade gjort garantigivare mer försiktiga och att alternativa strukturer för att garantera kapitalanskaffningar undersöktes. En sådan struktur är att en tillståndspliktig aktör lämnar garantiåtagandet gentemot emittenten. Den tillståndspliktiga aktören ingår därutöver ett avtal med andra investerare, som åtar sig att slutligen förvärva aktier som den tillståndspliktig aktören tecknat med stöd av garantin. Den ekonomiska risken delas därigenom med de bakomliggande investerarna. Den typen av struktur synes ha blivit vanligare sedan strafflagen infördes.
Genom det rättsliga ställningstagandet har Finansinspektionen nu tydliggjort hur regelverket ska tolkas när investerare åtar sig att köpa finansiella instrument som omfattas av ett emissionsgarantiavtal. Myndigheten anger att den som gentemot emittenten utlovar att emissionen kommer att fulltecknas tillhandahåller garantigivning avseende finansiella instrument, vilket förutsätter tillstånd för att driva värdepappersrörelse. Det avgörande är således inte vem som ekonomiskt bär risken, utan vem som lämnar det rättsliga garantiåtagandet i förhållande till emittenten. Investerare som inte innehar nödvändiga tillstånd bör därför inte lämna garantiåtaganden direkt till emittenten, utan att noga ha utrett förutsättningarna för att göra det lagenligt. Investerare som däremot endast åtar sig att förvärva finansiella instrument från ett värdepappersinstitut som innehar tillstånd och som har lämnat ett garantiåtagande gentemot emittenten, anses inte lämna garantier i lagens mening och omfattas inte av tillståndsplikt för garantigivning.
Finansinspektionens vägledning är av stor praktisk betydelse. Den innebär att garantigivning med riskdelning i efterföljande led fortsatt kan användas om den utformas så att värdepappersinstitutet är den part som lämnar garantiåtagandet gentemot emittenten. Syndikering av den ekonomiska emissionsrisken får därefter ske, förutsatt att investerarnas åtaganden endast gäller gentemot värdepappersinstitutet och inte innebär någon självständig garanti gentemot emittenten. Avgörande för bedömningen är därför att de investerare som tar risk i efterföljande led inte har något direkt åtagande gentemot emittenten som innebär att emissionen garanteras. Detta ställer ökade krav på dokumentation och avtalsutformning, men möjliggör samtidigt fortsatt användning av garantistrukturer där den relevanta garantigivningen sker genom ett tillståndspliktigt värdepappersinstitut.
Sammantaget innebär utvecklingen att den svenska emissionsmarknaden anpassas till ett mer formaliserat regelverk som fortsatt möjliggör emissionsgarantier där den ekonomiska risken kan fördelas vidare till investerare. Den regulatoriska osäkerheten har minskat genom ökad tydlighet, samtidigt som den straffrättsliga betydelsen av korrekt strukturering har ökat i och med den nya strafflagen.
Även efter Finansinspektionens ställningstagande kan garantistrukturer aktualisera gränsdragningsfrågor, särskilt om investerarens åtagande i praktiken får karaktären av ett självständigt garantiåtagande gentemot emittenten. På DLA Piper hjälper vi regelbundet klienter i alla frågor som rör emissioner och tillstånd. Tveka inte att kontakta oss om du vill veta mer.
